hjärtat i halsgropen

Jag brukar ofta påpeka för eleverna att gympasalen är en vansklig plats, en av de platser på skolan där det händer mest olyckor. Vi vuxna försöker alltid ligga ett steg före genom att informera, gruppera och styra eleverna. Idag lekte vi dunkgömme som sista lek på fritidsrörelsen. Då har vi många saker framme som man kan gömma sig bakom i en sal med skum belysning. Efter leken när vi ska plocka undan hjälps alla åt. Då står en flicka med en liten plint vid ingången till materialområdet, jag möter henne och ser hur några andra sätter fart på en stor plint. Plinten närmar sig med hög hastighet och jag ser för mitt inre hur flickan kläms. Med ett skrik försöker jag stoppa dem och de stannar men plinten är fortfarande på väg, jag hinner inte fram. Hon knuffas omkull, lyckligtvis är det en relativt mjuk plint och hon skadar sig inte. Barnen i salen har stannat upp, jag hojtade visst högt. Vi sätter oss i mitten. Jag frågar om de vet varför jag skrek till så högt, de flesta vet men inte alla. Vi pratar lite säkerhet igen och vi förstår hur nära en allvarlig olycka vi just varit. Puuh.