trashockey eller inte

På planeringen ska vi hitta på en lek till rörelsen i gympasalen. -Vi kan köra trashockey. -Ja det blir bra. Eller? I trashockey står alla barn på två rader med en uppochnedvänd bandyklubba, de har fått varsin siffra. När siffran ropas upp ska barnet försöka ta en trasa som ligger mitt emellan barnraderna över till sin egen sida. Efter lite diskuterande tar vi bort den leken. Hur tänkte vi då? Jo det är låg aktivitet och hög synlighet, med det menar vi att barnen inte får röra sig mycket utan står mest och väntar i leden. Mera är att de som ropas upp får göra grejen inför alla andra som står och tittar, då är det inte kul att vara den som förlorar. Nä, vi ska leka lekar med hög aktivitet och låg synlighet, det är viktigt för att alla ska ha roligt år efter år efter år i gympasalen. Flaggleken, kinesiska muren och skeppsbrott är bättre!

hjärtat i halsgropen

Jag brukar ofta påpeka för eleverna att gympasalen är en vansklig plats, en av de platser på skolan där det händer mest olyckor. Vi vuxna försöker alltid ligga ett steg före genom att informera, gruppera och styra eleverna. Idag lekte vi dunkgömme som sista lek på fritidsrörelsen. Då har vi många saker framme som man kan gömma sig bakom i en sal med skum belysning. Efter leken när vi ska plocka undan hjälps alla åt. Då står en flicka med en liten plint vid ingången till materialområdet, jag möter henne och ser hur några andra sätter fart på en stor plint. Plinten närmar sig med hög hastighet och jag ser för mitt inre hur flickan kläms. Med ett skrik försöker jag stoppa dem och de stannar men plinten är fortfarande på väg, jag hinner inte fram. Hon knuffas omkull, lyckligtvis är det en relativt mjuk plint och hon skadar sig inte. Barnen i salen har stannat upp, jag hojtade visst högt. Vi sätter oss i mitten. Jag frågar om de vet varför jag skrek till så högt, de flesta vet men inte alla. Vi pratar lite säkerhet igen och vi förstår hur nära en allvarlig olycka vi just varit. Puuh.

när barnen får bestämma i gympasalen

Vi har rörelse i idrottshallen ett par gånger per vecka. Det är riktigt roligt för barnen och för oss som jobbar på fritidshemmet. Vi har delat upp tiden i hallen i tre delar, personalen bestämmer en lek, barnen bestämmer en lek och avslappning. Tre barn är hjälpredor varje vecka och en del av belöningen för detta är att de tillsammans får komma överens om en lek.
Allt vore väl om de ville göra de lekar vi introducerat men icke sa Nicke. Favoritleken just nu är ”vinkgömme”.

Den går till så att i salen placeras det ut gömställen och man använder även omklädningsrum och korridor, ljuset dämpas och sen ska ett barn leta efter de andra, hitta dem och säga namnet. Då ska de hittade följa tätt på den som letar, om de som följer ser någon av de andra barnen vinka så får de smita iväg och gömma sig igen.
Så långt inga bekymmer men när leken sätter igång springer alla omkring och hittas och rymmer om vartannat helt utan att följa reglerna. I det dunkla ljuset kan ingen avgöra vem som gör rätt och vem som gör fel. Det konstiga är i mitt tycke att ingen av ungarna verka bry sig huruvida allt går rätt till. Detta är helt klart inget för en pedagog som vill ha ordning och reda men barnen tycker det är jätteroligt. Personalen tröstar sig med att alla rör sig i alla fall.

Det är ju bara att finna sig i det ungarna bestämmer, mandatet är deras.

arkivbild från skolan