trashockey eller inte

På planeringen ska vi hitta på en lek till rörelsen i gympasalen. -Vi kan köra trashockey. -Ja det blir bra. Eller? I trashockey står alla barn på två rader med en uppochnedvänd bandyklubba, de har fått varsin siffra. När siffran ropas upp ska barnet försöka ta en trasa som ligger mitt emellan barnraderna över till sin egen sida. Efter lite diskuterande tar vi bort den leken. Hur tänkte vi då? Jo det är låg aktivitet och hög synlighet, med det menar vi att barnen inte får röra sig mycket utan står mest och väntar i leden. Mera är att de som ropas upp får göra grejen inför alla andra som står och tittar, då är det inte kul att vara den som förlorar. Nä, vi ska leka lekar med hög aktivitet och låg synlighet, det är viktigt för att alla ska ha roligt år efter år efter år i gympasalen. Flaggleken, kinesiska muren och skeppsbrott är bättre!

i bäckens våta värld

Få platser kan locka fram byggaren, konstruktören och kreatören som en bäck där vattnet flyter fram över stenbädden. Vi har en finfin bäck femtio meter från fritids, där är alltid vatten och stenar som är lagom stora att stoppa upp flödet med. Där kan vi fördämma, fånga småfisk och blöta ner oss hur mycket som helst. Här går tiden fortare än på vanliga platser.

Igår gick vi dit med ett gäng ungar och när vi lekte som bäst hör vi ett tjut, den första grabben har snubblat och satt sig i vattnet där det är uppdämt. Det har gått ungefär en kvart och vi säger att det bara är vatten, det torkar vi när vi kommer till fritids. Snart har vi två badare till, och badare nummer ett har fortsatt att tappa balansen ytterligare ett par gånger, det verkar vara hans grej. Sommaren är bara för skön. 

     

morgonfritids

Jag upphör aldrig att bli förvånad, på morgonen borde väl de flesta vara lite trötta och tillbakadragna. Men näää inte då, ofta ska de smyga på mig och skrämmas (lyckas inte ofta nuförtiden). Jag försöker hålla ner farten på fritidshemmet tills efter frukosten intagits, sedan blir det lek i en halvtimme tills vi går ut på en "rast" innan skolan börjar för dagen. Denna tiden delar ungarna upp sig i rummen och börjar dagen med diverse spel, bygg och annat. Till och med balansen tränas ibland.

städa bort vintern

För några år sedan bytte vi organisation för våra vaktmästare och då försvann sånt material från vår skola. När de skulle ta "vår" sopmaskin fick vi sätta ner foten och stoppa dem. Varje vår rensar några arbetsmyror hela skolgården från vintergrus med maskinen. Vi fick byta framhjulet på den i höstas för det var helt utslitet.  De jobbar i flera dagar för att göra det fint på asfalten så de kan cykla och åka inlines utan att halka på gruset. De hjälps åt och puttar och puttar och puttar...
Det blir A i betyg för ordning och reda, för det är väl lika bra att vi tränar på att betygsätta de små liven, eller hur?

snurrigt

Som på så många andra skolgårdar har även vi en snurrpåle/stolpe. Idag kommer jag dit för att se hur det går, många barn står runt den och de puttar hårt och snabbt. Barn är ju ibland lite hårdhänta mot varandra så det är med viss skepsis som jag närmar mig leken. Stående lite vid sidan observerar jag nåt strukturerat, planerat och smidigt. Det är åtta barn i åldrarna sex till nio, en av sexåringarna håller reda på vilken ordning som alla ska snurra och när det kommer in nya barn ger han dem en plats i kön utan att tveka. När ett barn tar plats på plattan börjar de andra putta med hög frekvens tills antingen att barnet trillar/hoppar av eller säger stop. Om de är på väg att hoppa flyttar de andra sig smidigt och om de säger "stop" hjälper alla runt omkring att stanna snurran supersnabbt. Denna leken är komplett, de har tillsammans hittat lösningen på alla eventuella problem i leken. Hmm, trodde jag.

När vi ska äta mellis kommer en flicka fram till mig och säger att hon inte vill ha nåt att äta. Förvånat frågar jag hur det kommer sig och då svarar hon att hon mår illa efter att ha snurrat när vi var ute. Det blir bara ett glas dricka och efter mellis lägger hon sig i soffan med oss grejande runtomkring. Hon kommer igång igen en stund senare. När hennes mamma hämtar talar jag om vad som hänt och vi tror att flickan har lärt sig nåt idag med.

tillbaka

Tillbaka på jobbet med en mjukstart klockan tolv och lika många barn på bygget.
I gympasalen frågade jag efter leken om någon blivit varmt eller rent av svett, genast flög åtta händer upp och kommenterades med "jättevarm" eller "riktigt svettig". Sen frågade jag om nån slagit sig eller fått lite ont, några pratade i mun på varandra och menade att visst hade de liksom lite ont i nåt finger eller fått en boll lite hårt i ansiktet och ett badmintonrack på handen. Då säger en pojke -Johan, du vet väl själv att du fick sätta plåster på min tå för det kom ju till och med blod!
Vad jag vill komma fram till när vi pratar om sådant här efter gympaleken är att detta är den plats där det händer mest olyckor på skolan och det måste både barn och personal vara beredda på.
Det kostar att ha riktigt roligt helt enkelt.

Nu slår jag ett slag för lekarkivet här på nätet, alltid fina tips till alla som vill leka bra lekar inne eller ute.

när barnen får bestämma i gympasalen

Vi har rörelse i idrottshallen ett par gånger per vecka. Det är riktigt roligt för barnen och för oss som jobbar på fritidshemmet. Vi har delat upp tiden i hallen i tre delar, personalen bestämmer en lek, barnen bestämmer en lek och avslappning. Tre barn är hjälpredor varje vecka och en del av belöningen för detta är att de tillsammans får komma överens om en lek.
Allt vore väl om de ville göra de lekar vi introducerat men icke sa Nicke. Favoritleken just nu är ”vinkgömme”.

Den går till så att i salen placeras det ut gömställen och man använder även omklädningsrum och korridor, ljuset dämpas och sen ska ett barn leta efter de andra, hitta dem och säga namnet. Då ska de hittade följa tätt på den som letar, om de som följer ser någon av de andra barnen vinka så får de smita iväg och gömma sig igen.
Så långt inga bekymmer men när leken sätter igång springer alla omkring och hittas och rymmer om vartannat helt utan att följa reglerna. I det dunkla ljuset kan ingen avgöra vem som gör rätt och vem som gör fel. Det konstiga är i mitt tycke att ingen av ungarna verka bry sig huruvida allt går rätt till. Detta är helt klart inget för en pedagog som vill ha ordning och reda men barnen tycker det är jätteroligt. Personalen tröstar sig med att alla rör sig i alla fall.

Det är ju bara att finna sig i det ungarna bestämmer, mandatet är deras.

arkivbild från skolan

människosyn

bild från nhlbloggen.nu

Detta inlägg kommer att avslöja en del om mig och hur jag ser på det som många tycker är tillrättavisningar för barn. Barn som inte följer regler kan på många skolor blir avstängda från diverse aktiviteter, tex fotboll, dunkgömme eller andra lekar där viss lekskicklighet krävs. De kan bli avstängda så länge som en vecka och det handlar om ungar som är sju till tolv år. Frågan är om personalen har utvärderat dessa frekventa avstängningar som vissa barn utsätts för och om de verkligen kommit fram till att det är bästa sättet för dem att lära sig följa reglerna.

Jag tror inte alls på detta system utan verkar för att belysa det som är positivt hos varje individ, påpeka det som är bra och uppmuntra det beteendet. Lätt som en plätt! Äh, jag vet att det kräver stor närvaro och ett omfattande engagemang över en längre tid.

På fritidshemmet sysslar vi inte med avstängningar. Vi kan behöva stoppa beteende i olika situationer på grund av fara för andra eller den berörde. Efter detta reder vi ut problemen och försöker igen och igen och igen. Barnet lär sig genom att öva, det blir skickligare hela tiden. Om barnet har problem med vissa saker ska man hjälpa dem att hantera händelserna inte förbjuda dem. Vi utmanar barnet under kontrollerade former och lär dem i verkligheten med de andra barnen och med medvetna vuxna som fungerar som fångstnät när det hettar till. 

Barngruppen kan få en del begränsningar under vissa tider för att man ska kunna lägga krut på några få barns särskilda behov. En sådan begränsning kan vara extra mycket utevistelse för att det funkar bättre än innevistelse. Barn visar på stort tålamod när det gäller särbehandling och känner instinktivt att alla inte behöver behandlas exakt lika, utan helt tvärtom ibland.

Det finns möjlighet att skriva länge om detta men nu håller jag för denna gången.

Frågor besvaras såklart.

Fram för färre bestraffningar och fler kontrollerade utmaningar.