Som på så många andra skolgårdar har även vi en snurrpåle/stolpe. Idag kommer jag dit för att se hur det går, många barn står runt den och de puttar hårt och snabbt. Barn är ju ibland lite hårdhänta mot varandra så det är med viss skepsis som jag närmar mig leken. Stående lite vid sidan observerar jag nåt strukturerat, planerat och smidigt. Det är åtta barn i åldrarna sex till nio, en av sexåringarna håller reda på vilken ordning som alla ska snurra och när det kommer in nya barn ger han dem en plats i kön utan att tveka. När ett barn tar plats på plattan börjar de andra putta med hög frekvens tills antingen att barnet trillar/hoppar av eller säger stop. Om de är på väg att hoppa flyttar de andra sig smidigt och om de säger "stop" hjälper alla runt omkring att stanna snurran supersnabbt. Denna leken är komplett, de har tillsammans hittat lösningen på alla eventuella problem i leken. Hmm, trodde jag.
När vi ska äta mellis kommer en flicka fram till mig och säger att hon inte vill ha nåt att äta. Förvånat frågar jag hur det kommer sig och då svarar hon att hon mår illa efter att ha snurrat när vi var ute. Det blir bara ett glas dricka och efter mellis lägger hon sig i soffan med oss grejande runtomkring. Hon kommer igång igen en stund senare. När hennes mamma hämtar talar jag om vad som hänt och vi tror att flickan har lärt sig nåt idag med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar