Vi har såklart dem på fritids, de som rubriken handlar om. Kaxiga vinnare och sura förlorare och ingen av dem är speciellt roliga att ha med på plan oavsett sport. Inte sällan är det samma personer som har båda egenskaperna. Idag var det bandy ute på asfalten. När jag kommer blir det lite ojämna lag men med en vuxen i varje, de i mitt lag får utdelning på alla anfall och hejar fram sig själva som riktiga hjältar och motståndarna blir stöttade av sin lärare medan jag manar mina medspelare att visa ödmjukhet. Min kollega väljer efter ett tag att ändra lagen och då medvetet göra lagen en aning ojämna åt andra hållet, någon av ungarna noterar genast detta och vi säger att de får kämpa med det laget de har, så vi sätter igång spelet. Efter några minuter tar min kollega ett snack med killarna om hur det känns att vara i de olika lagen, han upplever att han inte riktigt når fram till dem med sitt resonemang. Vi spelar ändå lite till och sedan droppar motståndarna av. Vi har misslyckats fatalt. Det känns trist men vi pratar med varandra och är överens om att vi har fått lite att jobba med, "Gör om gör rätt".
När vi spelar olika lagspel har vi som mål att barnens mål är att ha roligt och att vinsten kommer i andra hand. Vi är oftast med på eller bredvid planen för att stötta dem i detta och bäst är det när de löser sånt här själv vilket är målet. Matchspel är ungefär som en rollek, alla deltagarna måste vara med på reglerna för att det ska fungera och en sån regel är att lagen ska vara någorlunda jämna. Detta får bli ett diskussionsämne på en samling, det brukar vara ett bra forum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar