förlaga, mallar och/eller fritt skapande

På våra avdelningar vill vi att det ska sitta foton av barnen vid entrén till varje avdelning. Det är ett enkelt sätt att skapa en tillhörighet, gruppkänsla och rentav trygghet. Vi har haft ett hus och en ubåt med ungarna i fönstren, det har varit tågvagnar, en larv och en bläckfisk plus några till. I år tänkte vi att vi kunde ha luftballonger svävande med porträttbilderna i korgarna. Tanken är att alla får en mall som de målar efter eget behag. Så vi sitter där och pratar om att göra varsin med oss själva i, alltså min kollega och jag, vi fotograferar oss och börjar rita. Då kommer vi på att om vi gör våra först kanske barnen kommer att bli för inspirerade och det fria valet begränsas per automatik. Lite diskussion och sen kommer vi fram till att det är ju inte så fritt ändå, alla får ju samma, och de kommer såklart att påverkas av varandras ballonger i alla fall. Min blir blå med bruna rep och en brunare korg, kollegans får fina virvlar och tjusig korg med sandsäckar hängande längs sidorna. Vi visar upp dem i samlingen och berättar hur vi tänkt. Flera vill genast sätta igång och måla och resultatet blir såklart inte alls några efterhärmningar av våra luftisar, utan egna små välplanerade färgglada mönstrade verk. Om nån vecka har vi säkert fått upp alla 36 ballongerna och då kommer det att färgspraka i entrén till fritids.

flickor och pojkar

Vi sitter till bords vid mellanmålet, det är två pojkar, jag och en flicka. En av killarna utbrister -Detta är ett killbord. -Mmmm, tre mot en, säger den andra killen. De ser sig omkring och konstaterar att det verkar annars vara fler tjejer på fritids idag än killar. Jag frågar om de vet hur det är på hela skolan, alltså vilka det finns mest av. De grunnar en stund men vet inte riktigt. Jag undrar vidare hur det är i hela världen då. Då säger pojken att det är antagligen helt jämt för förra året när han gick i förskoleklassen var det tretton av varje så då är det nog så på jorden med. Ett sånt argument kan man inte slå ner på, eller hur?

riskkapitalbolagen får mig att se rött

I lärarnas tidning läser jag idag att 400 miljoner kronor har gått upp i organisationen JB Education från gymnasiebolagen som de driver. I toppen sitter John Bauer Organization som köptes av danska riskkapitalbolaget Axcel 2008. Det är inte omsorg om våra ungdomar som gör att riskkapitalbolagen vill äga skolor. Det är inte ett överdrivet intresse för pedagogiska utmaningar som gör att riskkapitalbolagen vill vara med. Det är inte för att göra mer av pengarna än vad de kommunala skolorna kan som gör att riskkapitalbolagen vill chansa med sina pengar. Det är bara för att tjäna mer pengar och de har hittat en marknad som inte är speciellt styrd. Antingen kan de plocka ut skolpengen som vinst i koncernen eller så säljer de hela företaget som byggts med skolpengen. 

I skottlinjen för dessa glupska mammonfigurer finns personal och elever, levande människor med riktiga liv som insats i spelet, fast för riskkapitalbolagen är de antagligen endast siffror i olika kolumner.

Måhända jag är enfaldigt blåögd som inte är helt bekant med företagsvärlden men detta går över min gräns för vad som är anständigt.

Jag blir bara så himla...

höstterminen och nya grupper

Även på fritids tycker jag att vi jobbar efter skolans terminsindelningar även om vi har elever hela året.

Nu när höstterminen drar igång står vi med nya grupper på nästan alla avdelningar i vårt avlånga land. Idag har många föräldrar frågat om allt funkat och jag har svarat att -Visst är det lite strul med tider och så men efter denna veckan har vi koll på läget igen, vi får bara hjälpas åt och vara noggranna.

Sanningen är dock den att det är inte bara scheman och nya föräldrar som är det svåra. 

Utmaningen är att få de nya eleverna att känna sig trygga i verksamheten. Vi kollar vem de sitter intill på lunchen och mellanmålet, det kan till exempel vara två syskon som vill sitta ihop. Här fick vi tänka om eftersom det äldre syskonet valde att göra allt från att bära tallriken till att smöra mackan åt sitt småsyskon. Hur förblir hen trygg utan att bli överpysslad? En vuxen mellan dem i någon dag. Vi kollar så de säkert hittar till toaletterna och om de vill låsa eller ha någon utanför. Hur var det nu? Klarade hen sig själv eller? Vi checkar så vi är tydliga med regler, all personal måste hela tiden jobba extra noga ihop för att inte ge olika besked. Vi är på rätt plats och pekar vart man ska gå och annan personal står vid nästa ställe. Någon slår sig, får ont nånstans och gråter en skvätt, någon gråter bara en skvätt för att de saknar nån eller för att det känns ovant. Det är mycket småsaker som händer hela tiden, det är spännande, utmanande och beskriver vårt jobb till stor del. Många små saker hela tiden.

mobbningen, kränkningarna och friends

En elev kommer upp vid sidan om och säger att hen vill ha hjälp att reda ut ett bråk på fotbollsplanen. -Jag hinner inte... ta det med rastvakten för jag ska in till... öhh, bråttom.

På en föreläsning hörde jag det här scenariot och fick erkänna för mig själv, jag hade ju gjort så. Jag har sagt detta när barn kommit till mig med något som hänt på rasten. När man gör det så dissar man eleven och det faktum att hen vill ge dig förtroendet att lösa ett problem som uppstått. Hur skulle jag känna mig om jag ville säga något viktigt och så blir jag bara hänvisad till nån annan? 

Nu har friends kommit ut med sin årliga rapport som visar att det fortfarande är mycket vanligt med kränkningar på våra skolor. Du hittar rapporten här.
I texten kan vi se att de flesta eleverna i Sveriges skolor har det tryggt och bra, men den säger oxå att 17 % av eleverna har blivit kränkta av annan elev under det senaste året och 7 % har blivit kränkta av någon i personalen. Många blir kränkta utifrån genus, könsöverskridande aktiviteter och sexism, säger eleverna. Elever som intervjuats säger att personalen vill att de inte ska ta så illa vid sig och att de gör för stor grej av det. Detta hjälper ingen, varken den som blir utsatt eller den som kränker. Vi får bli tuffare i den här frågan och se till att vi stöttar fler och fler. Vi hinner stanna upp och vara den som barnen kan lita på i alla lägen, vara en trygg vuxen som gör jobbet. 

fortbildning och uppstart

Systematiskt kvalitetsarbete... sista dagen på semestern... allvarligt. Vi samlas utanför kommunhuset och vi hälsar på varandra och kollar hur alla haft det under semestern. Det visar sig att denna dagen blir en väldigt bra dag. Vi får av föreläsaren Margareta Schröder lära oss att använda flera olika sätt att lyfta områden och belysa det som kan vara stötestenar i verksamheten. Vi väljer bla att genomlysa vår gemensamma planeringstid med SWOT-metoden och snabbt ser vi hur vi kan åtgärda flera av bristerna.

Vidare till idag, första dagen efter sommarens sammanslagning, av de tjugo nya barnen kom idag elva. Det kan man kalla uppslutning. Angående kvalitetssäkring så kan vi efter idag tänka oss att öka bemanningen de första timmarna denna dagen i framtiden, de nya barnen klarar sig bra men deras föräldrar vill gärna ha lite tid med personalen. 

Semestern är över och nu kör vi igång för fullt.